Agnetas blogg

I maj blir jag pensionär. Ålderspensionär.

Jag har funderat på varför jag känt mig så deprimerad på sista tiden. Riktigt deprimerad. Och så ofta återkommer till detta att jag blir pensionär, tant, i mina tankar, på FB och i samtal med mina vänner.
Jag har kommit fram till att det är pensionärsdagen som hotar.

Finns det fler som reagerar såhär?

Det är som om mina medvetna tankar säger en sak: jag är jag oavsett hur många år jag är, vilket datum det är, oavsett hur andra eventuellt ser på mig.

Sen finns det det där under, det där stället man ofta inte riktigt kommer åt, inte riktigt vill veta av, där fördomar, fördömanden och negativitet dväljs.

Det har börjat sticka upp sina stinkande klor för att dra ner mig i dyn och övertyga mig om att nu är livet slut, nu är det starkt sluttande nerförsbacke. Jag är ingen längre, oduglig, onödig.
Jag gick ju igenom allt det där när jag fick diagnosen utmattningssyndrom?

Det hjälper inte alls att jag säger mig att jag kommer att vara densamma inuti och utanpå dagen innan det stora 65 och dagen efter.
Det känns som ett tack och adjö till livet. Jag har inga drömmar kvar och det är ju ändå ingen ide, jag ska ju dö snart. Ja jag faktiskt längtar efter det, varför dra ut på plågan liksom?

Man borde ha en ritual, en ceremoni kring att bli pensionär. En kurs på ABF. Det är en stor omställning särskilt för de som går från arbete till ‘ingenting’. Men konstigt nog så känner jag detsamma. Trots att det ju inte alls är sant!
Jag har mitt företag kvar och arbetar lika mycket som vanligt.

Det känns som en existentiell kris. Jag trodde jag var klar med det där. Med VEM ÄR JAG? Kanske måste jag definiera mig om igen. Vem är jag nu?

Utanförskapet som jag alltid levt i och lärt mig gilla eftersom det ger en stor frihet, jag har egentligen inte hört hemma någonstans, det kanske inte är så eftersträvansvärt längre?

Eller är det något helt annat?
Livsresan, behöver den definieras om?

Jag är en stark anhängare av Eckhart Tolle. Något av det viktigaste han säger är: det förflutna har redan varit det finns inte längre. Framtiden har inte kommit ännu, den finns inte. Det är bara NU som finns. Alltid! Det är oftast en tröst men hjälper inte nu.

När jag funderat över mig själv och vad jag vill förändra så handlar det alltid om att sluta GÖRA och bara VARA.
Det är inte så enkelt som det låter.
Det handlar om att sluta värdera duktigheten och allt det som syns och istället utveckla eller kanske avveckla den jag är eller tror mig vara. Att våga bli ingen.
Att VARA i NU. Inget annat.
Och hur jäkla svårt är inte det?

Men det är ett mål att fortsätta arbeta emot.

Idag kommer DHL med KRAV-märkt rapsolja! Den ska bli till min första ekologiska såpa. Det är ju inte så svårt att åstadkomma när det är så få ingredienser.
Först förtvålas Krav-rapsoljan genom att kokas med lut och rent grundvatten (min brunn är borrad drygt 80 meter ner i berggrunden). När pastan är klar späds den med vatten och sen saltar man med lite havssalt (som är rent salt och inte innehåller arsenik dvs antiklumpmedel). Tappas på flaskor och etiketteras. Färdigt!
Lite stolt är jag faktiskt att kunna göra det här
Sen är det upp till kunderna om de vill ha den.

Igår eftermiddag kollade jag Fredrik Backmans blogg som vanligt. Men det var inget vanligt blogginlägg jag hittade utan ett FRIERI!
Från M2 till U . Kommentarsfältet kokade i flera timmar med uppmaningar till U att svara JA! Tills U svarade ja vid 21-tiden. Sen fortsatte kommentarsfältet att koka av gratulationer till 9-tiden i morse. Twitter kokade också av kommentarer till ‘händelsen’.
Alla är förtjusta och rörda.

Menliksom – javetinte. Är det såhär vi ‘lever’ numera? Genom media. Visst är det kul, tills man hinner tänka och känna efter.
Hur ska han våga säga nej om så många hänger på läppen och väntar på svaret, offentligt? Om han nu kanske inte vill eller vill tänka först. Och inte vill såra henne offentligt.
Nu har de erbjudits gratis lokal, vigselförrättare, tårta, klänning, hud-naglar- och hårfix bl.a. av bloggläsarna. Klart att alla vill väl, det är inte det.

Det här är ju en allvarlig sak som behöver tänkas över noga. Hur kan det ha blivit viktigare att tillfredsställa en massa okända människor som läser en blogg än att fundera på saken och diskutera för och emot.
Killen har dessutom 3 småbarn från ett tidigare förhållande att ta hänsyn till.

Jag märkte av den här tendensen när jag jobbade som kyrkvaktmästare på dop och bröllop (faktiskt på begravningar ibland också) att numera anses fotograferandet/filmandet av det som händer viktigare än själva händelsen. Frieriet är viktigare än det det är början på.

Det känns fel. Som att själva livet inte är det viktiga längre, utan filmen eller bilderna. Eller bloggläsarna.

Apropå frieri… http://youtu.be/cBOLwsPRLjc

Jag skrev ett inlägg i början av augusti efter att ha haft riktigt dåliga erfarenheter av att resa med tåg i Sverige.
Jag skickade en länk till blogginlägget till SJ på deras ‘klagomålssida’: här är svaret, två månader senare:

“Tack för att du har kontaktat oss.

Ni har skickat in
en reklamation men inte nämnt vad det är som ni ansöker om. Vänligen
svara på detta mejl och förklara närmare vad ni inte var nöjd med.

Med vänliga hälsningar

SJ AB
Dick Stenqvist”

För mig betyder det där ungefär: öh, va? ville du något? Jag har inte hunnit läsa men om du vill ha ersättning får du ansöka på blanketterna bla, bla och bla”.

Nu ville jag skriva något fult men det behövs inga kraftord eller slag under bältet. De gör bort sig så bra själva.

Hur blev det så här tråkigt?
Jag brukar ha fullt upp hela dagarna och hinner inte ens lägga mig och läsa en stund. Och nu plötsligt vet jag inte vad jag ska göra hela dagarna. Alla böcker jag lånat är tråkiga. Ute är det tråkigt och regnigt. Katterna är vresiga och bråkar.

Är det vädret? Lågtryck, påverkar det humöret och orken?
Det verkar så.
Men det verkar vara en lika oaccepterad vetskap som att våldet ökar under fullmåne. Och just det. Det är fullmåne nu!

När jag jobbade på Alla Kvinnors Hus i Stockholm så var det inget snack om saken. Socialtjänsten, räddningsverket (?) och polisen hade samma erfarenhet som vi.
Allt strul, bråk och våld ökade märkbart under fullmåne. Men konstigt nog minskade antalet mord under samma tid.
Min dotter i restaurangbranschen säger samma sak. Allra värst är det tydligen om fullmånen sammanfaller med en lönehelg.

Det finns inga vetenskapliga undersökningar som kan fastslå att det är så, alltså är det bara skrock. Eller nåt.

Ungefär som att undvika kolhydrater och äta mer smör och grädde så mår man mycket bättre. Det är sant för nästan alla som provar men inte för Livsmedelsverket. Det finns inga ordentliga undersökningar (jo det gör det!) alltså har vi fel.
Vi har inte mindre magproblem, vi är fan inte piggare och sover bättre utan det vi gör är LIVSFARLIGT!

Undrar om det är farligt att ha tråkigt?
Man kanske råkar uppfinna nånting, kanske kommer man på nån god idé. Eller slår nån på käften.

Kanske att jag skulle äta något.

SOLSKENSSOPPA

2 l vatten

2 st

hönsbuljongtärningar

4 st

morötter

1 st

fänkål

2 st

vitlöksklyftor

3 dl grädde

3 msk

creme fraiche

50 gr philadelphiaost

1 stor klick smör

salt

vitpeppar

en skvätt pressad citron

Jag fick ett samtal häromdagen av en trevlig tjej från Läkemedelsverket. Hon talade om att någon anmält mig för att jag hade påståenden om epsomsalt som inte var tillåtna. Det finns inga vetenskapligt gjorda undersökningar på epsomsalt.

Att det till exempel är bra för någonting.
Jag får säga att det är avslappnande och det kan ju vara skönt.

Jag frågade om jag fick länka till engelska sidor om epsomsalt, men nej, det är inte tillåtet.
Jag funderade någon dag och konfererade med min vän W.
Dagen efter ringde jag till Läkemedelsverkets jurist för att få svar på några frågor, om det t.ex. är tillåtet enligt EU:s regler att hindra att hindra företag att länka till sidor i andra länder. Han svarade att de svenska reglerna bygger på EU:s regler.
På min fråga om jag får uppmana kunderna att googla på ordet epsomsalt så visste han inte säkert.

Så jag ger mej kanske ut på djupt vatten här när jag uppmanar er att googla om ni vill veta mer om hur bra epsomsalt är.
Kanske får jag ett nytt samtal. Vi får se.

Om knappt 2 veckor är det Formexmässa.
Där visar alla företag som har något att sälja upp sig (om de har råd).

Jag brukar gå dit och se vad som är på gång när det gäller färger, former, dofter t.ex. Trender inom mitt område alltså.
Men så har jag börjat undra, vad är egentligen mitt område? Det är inte hugget i sten.
Såpa, tvål, epsomsalt, borstar. Hantverksmässigt tillverkat. Det är vad som finns nu. Lite tråkigt ser det allt ut.
Webshopen har många besökare men inte så många köper något.

Så kan du inte tipsa mig, vad skulle du vilja se och köpa hos Tvålmakaren?
Vad letar du efter men hittar inte?
Kom med förslag, gärna galet, hellre för många förslag än för få!

Helst ska det vara ekologiskt, gärna fair trade och hög kvalité hantverk.

Helst inom områdena:

body & bath
téer och örter
rengöring
hantverk och slöjd
blommor och trädgård
tillbehör till tvåltillverkning

men som sagt, jag är öppen för alla förslag. Det är ju roligare att ha en butik som har något alla vill ha!

Du kan svara här i kommentarerna eller maila till agneta@tvalmakaren.se

TACK!

Dörren är klar. Här är bilder under arbetets gång.
Jag är lite förvånad för jag trodde att det skulle bli tydligt hur gammal den är men tvärtom ser den ju ny ut :-). Lite förvirrande men visst blev det bra
Färgen är kromoxidgrön linoljefärg från Ottossons färgmakeri i Genarp.

Jag behövde vila, åka bort. Eftersom jag bor på jobbet så tänkte jag; jag tar tåget, ingen dator, ingen TV. Bo på bed and breakfast. Skåne! Jag har aldrig varit i Skåne utom kort besök hos äldsta vännen M.

Jag bokade biljett på internet-SJ, nattåg till Halmstad.
Bokningsavgift 75:- (brukar man inte slippa bokningsavgift när man själv bokar, på nätet?)
Jag printar ut ‘biljetten’.
Biljetten måste sen dessutom hämtas ut på t.ex. en Pressbyrå (!?). Jag får ett kvitto på att jag bokat och betalt på internet. Kostar 20:- (!?)

Jag kommer tidigt så jag stoppar in bagaget i en förvaringsbox. En automat låser boxen när man betalat med kort (60:-). Jag får ett kvitto med en kod.
Jag har 12 minuter på mig till tågets avgång när jag ska hämta ut väskorna. Automaten accepterar inte siffrorna i koden. Försöker om och om och om igen, svetten börjar tränga fram. Till slut går det. Som tur är är det ett spår i närheten.

Man checkar in i ett glasbås på perrongen. Jag beklagar mig över bagageautomatens okänsliga yta som inte känner när man trycker på siffrorna. Tom blick, ‘det är inte våra automater’.

Går upp på tåget och hittar min vagn och kupé. Dörren är låst och går inte att öppna. Rycker i handtaget och bankar. Ingen där. Jag ser att det finns en springa för ett nyckelkort men jag har inte fått något. 2 minuter till avgången 23.14. Väninnan A. springer ut för att fråga vad jag ska göra. Då, efter ca 7 minuter öppnas dörren inifrån.

Sur kvinna, arg för att jag väckt henne (!?). Jag tränger mig in med bagaget. Vill gå ut och vinka men är rädd att dörren ska stängas och jag låsas ute igen.
Tåget avgår. Kvinnan med tomma blicken (konduktör) kommer på. Jag frågar efter nyckelkort. Det finns i hytten säger hon. Vardå säger jag. På väggen säger hon. vardå säger jag igen som inte ser något på väggen. Därborta säger hon. Ja, där sitter de i ett fack borta vid ‘handfatet’ bakom den sovande kvinnans kläder. Hur ska man veta det frågar jag. Det vet alla som åker tåg säger konduktören.
Jag frågar några resande (av olika nationaliteter), nej, de visste inte heller.

Min koj ligger högst upp under taket, 2 m upp. Det sitter en stege på motsvarande väggen men den sitter fast. Får tag i konduktören (som INTE himlar med ögonen), hon lossar stegen och ställer den på golvet.
OK, jag klättrar upp, stegen åker åt sidan, försöker hålla mig fast med ena foten på mellanbädden, då glider stegen åt andra hållet. Svetten lackar och svordomarna är gamla och slitna, jag behöver ny fräscha svordomar, tunga, fula, kraftfulla saker!

Väl uppe inser jag att lampan är trasig. Det är kolmörkt däruppe. Måste ner igen, hala upp väskorna med nattkläder och sömntablett, ser nada i mörkret. Ner igen för att släcka i mellanbädden. Upp för glidande stegen i mörkret. Inget snack om att kunna klä av sig på något vettigt sätt eller läsa en stund.
Är så upprörd och arg så jag somnar inte förrän ca 02.
Vaknar ½6 då min kupékamrat går upp och gör sin morgontoalett. klockan 06.05 måste jag byta tåg för att komma till Halmstad.
Träffar konduktören och talar om att lampan är trasig högst upp. Jag ska anmäla det är allt hon säger. Fan trot.

Framme i Halmstad klockan 08.10. Äntligen ska jag få se skeppen som jag längtat efter!
Är våldsamt kissnödig och hungrig. Stationen är visserligen öppen men där finns inte en människa bara automater för biljettköp. Toaletten är låst. Kaféet är stängt.
Aha, förvaringsboxar! Handskriven lapp: boxarna ur funktion.

Vad gör jag nu?
Går ut och ser att ‘Central’stationen inte ligger centralt. Frågar och det är en kilometer in till centrum. Snikar mig in på ett hotell och lånar toan.
Buss in till centrum går 09.15, om en timme. Det blåser och småregnar. Jag går med bagaget in till centrum för att äta frukost och se om jag kan göra av väskorna någonstans. Nej, inget hotell vill ta hand om dem eftersom jag inte bor där.
Jag går tillbaka och släpar bagaget med mig km efter km ut på piren.
—————–
I Skåne finns minst 4 olika tågbolag. SJ, Öresundståg, Pågatåget och Skånetåg. Inget verkar samarbeta med SJ. SJ verka inte samarbeta med kunderna heller.
—————–
Hemvägen; jag tar bussen från Venfärjan till Landskrona central (INTE centralt). Det är något Skånskt tågbolag.
Går in i stor byggnad med bokstäverna: LANDSKRONA CENTRALSTATION.
När jag kommer in är det en ICAbutik. Frågar en man som står och hänger; vet du var centralstationen är? Han nickar mot ICAbutiken. Jag tar en nummerlapp och väntar på min tur till ICA:s informationsdisk. Frågar var man köper tågbiljett? Det är här. OK, jag köper biljett till Lund och får ett vanligt papperskvitto. Kollar ‘biljetten´, det står inget om avgångstid eller spår. Tränger mig tillbaka och frågar: när går tåget och från vilket spår? Titta på skärmen säger hon och nickar bortåt, utåt. Därute ösregnar det men jag ser att det är en nedgång till tågspåren.
Går dit. Det FINNS ingen jävla skärm! Frågor en kvinna, nä de har tagit bort den.
Så hur vet man när tåget går och varifrån?
Går upp på en perrong, det finns elektroniska skyltar, men de är ur funktion.
Så tråkigt.
Frågar mig fram och lyckas till slut komma till rätt spår och väntar. Genomblöt.

Framme i Lund, det tar bara en kvart, tar jag nummerlapp och väntar länge. Kommer fram. Beställer biljett till Stockholm. Det har inte vi det får du köpa hos SJ. Var finns SJ?, hon nickar bortåt, ‘100 meter ditåt’. Det regnar i alla fall inte i Lund.
Går 100 meter till SJ:s stationsbyggnad och ska köpa biljett. 1.068 kronor! Jag frågar: varför så dyrt? Det är just det här tåget. Nästa är billigare. OK. Då hinner jag äta. Finns det något tåg om ca 2 timmar istället så jag kan äta lugnt? Ja, om du tar det tåget, första klass och köper medlemsskap i Prio så kostar det 545:- . Taget.
(Varav 56:- är bokningskostnad. Varför det?)

Det finns fungerande förvaringsboxar och Centralstationen ligger just centralt, jag hinner äta och ta en snabb titt på Lund.
Najs att åka första klass med stort benutrymme, gratis fika och färska tidningar. Och tyst 😉

Det är mycket man bara ska veta när man åker tåg i Sverige. Är jag så korkad, vet alla verkligen allt det här?

Min slutsats blir, åk inte tåg om du vill ha en lugn, skön resa. Ta bilen om du har någon. Annars får du skylla dig själv, dumskalle.